Usch ja, det är vad jag genomlidit den senaste veckan. Därav min bloggfrånvaro! Sitter i än men ska försöka tänka klart några minuter så jag får ihop ett inlägg.

Zeb och jag har bråkat mer än någonsin den här veckan, skit jobbigt. För jag vill verkligen passa på att njuta av hans och min egna tid innan bebisen kommer men jag orkar liksom inte med. Detta gör att Zeb blir frustrerad, jag blir trött och irriterad och allt bara blir fel! Är säkert inte så illa som det låter men mina hormoner gör att jag gör stora grejer och analyserar allt just nu. Mycket tankar inför bebisens nedkomst också, hur ska jag kunna älska, ta hand, krama, ge kärlek till två barn? Och på kuppen komma ihåg min fina sambo och mig själv. Förstår att det är säkert helt naturligt att man tänker så innan andra barnet, för man vet hur otroligt mycket man älskar och känner för det barnet man redan har. Jag är rädd att Zeb ska känna sig utanför när den lille kommer, för i början är det ju mycket amning och bärande innan man får in rutiner. Är så rädd att Zebs och min fina kontakt ska bli sämre. Samtidigt känner jag sån otrolig glädje och kärlek över barnet i magen och att den lille snart äntligen ska komma ut till oss, få mysa, krama och lära känna den lilla individ som legat och grott i min mage i 9 månader. Ja, ni hör ju själva vilken stor grej jag gör av ALLT nu. Får skylla på denna trötthet, skulle väl bara fattas att jag blev förskyld nu med?! Hoppas att alla människor med snoriga näsor, ont i hals och febriga har vett att stanna hemma! Tänker ofta på dem med kroniska sjukdomar och nedsatt immunförsvar, det måste va hemskt! Vad arg jag skulle va på allt folk som springer omkring och är halvsjuka och smittar överallt! Sen vet väl jag att man inte kan låsa in sig för att näsan rinner, men tycker att det är hemskt när man tänker på de personer som faktisk äventyrar en hel del genom att bara drabbas av en förkylning. Kanske är det så att de stackarna måste stanna inne typ jämt?! Det var en parentes..

/Tina